KTK hälsar gästskribent nr2 in på Hörnan. Mats Lindström heter han (nr3 från vänster på bilden föreställande Oves Gäng). Herr Lindström var en gång i tiden hallchef i KTK:s vackra tennishall 93-94. Det här med Brunna Hills känner jag inte till eller vill inte känna till? En viss förklaring kan vara att vissa av Brunnabarnen efterhand lagt sig till med Borgerliga ideal och attribut. Svårt att härleda deras politiska hemvist med andra ord. En Brunnapojke sa en gång: "Jag går och köper en kaka" efter att jag förgäves försökt få KTK:s Majspelsdeltagare att baka bullar/sockerkakor som vi i solidariskt gemensamt intresse kunde sälja nere vid Majspelsbanorna. Inne på 90-talet blev en annan KTK-yngling trakasserad av en KTK-pensionär då de tillsammans kom gående och passerade LO-borgen (Stockholms city) på väg till ett vardande styrelsemöte. Till undsättning kom då en viss Anders Näslund, han som hade startat Kungsängens Innebandysällskap och har Näsans Minne uppkallat efter sig. Pensionären trodde förmodligen att ynglingen röstade på Brunna, förlåt Borgarna. Men där gick han bet.........

Tillbaka till Brunna Hills. I alla fall är det så att en långväga granne till Mats boendes längre upp i Brunna vid namn Torbjörn Rydström nämnde ett annat Hills någon gång sent 80-tal. Det var nämligen så att två st amerikaner spelade tennis varje fre mellan 14-15 också det sent 80-tal. Egentligen var de inte några riktiga amerikaner eftersom den ene bodde i Järfälla och den andra i Kungsängen. Efter dessa fejkamerikaner spelade 2st galanta damer från Brunna tennis med/mot varandra. På bana ett samtidigt med dessa damer spelade tre st killar matchspel, typ 2 boll med/mot varandra. En av dessa killar (spelare 1) var kanske den som var "skrikigast" vid sidan om tennisbanan men bytte skepnad och var fullkomligt cool/kolugn då han väl befann sig inne på tenniscourten. Då kan ni läsare säkert gissa vilka som under några säsonger befann sig i KTK-hallen och spelade på bana 1? Oj jag glömde visst presentera de andra två. Deras personlighetar visade sig snarare vara av motsatt slag om man jämför med spelare 1.

Rätt gissat...........Det var Lindström och Lindahl som befann sig på andra sidan nät och förgäves försökte besegra den iskalle spelare 1 som visade sig vara T Rydström. Det hela visade sig gå åt pipan varje gång under de knapa två år som träningen pågick fredagar 15-16. Lindahl och Lindström begagnade sig av något som liknade en primitiv form av primalskrik, i sina hjälplösa tilltag att försöka störa den gode Rydström. De galanta damerna på bana 3 blev naturligtvis oerhört störda av de oseriösa ynglingarnas höga decibelltal på bana 1 och kom då spontant med klagomål beträffande KTK-hallens höga tillfälliga ljudnivåer. Sanningen är att det var herr T Rydströms idé att slå ihop de galanta damerna från bana 3 till en gemensam nämnare som fick bli "Beverly Hills". Än en gång Brunna Hills känner jag inte till???

Tillbaka till amerikanarna. Det var värsta Chip Hooper snubbarna, dvs stora som hus och hästsparkar till servar som gick i ca 220 knyck. Förmodligen var det dessa två killar som uppfann 1 bollstennisen. Ett slag och sedan kaputt/finito.

Två andra herrar har annars rekordet då det gäller vilka som åstadkommit den hårdaste inbollningen. Jag och Mattias Ström som för tillfället befann oss i hallen fick se något vi inte trodde var sant. De båda Kjellarna Jonasson och Åhman satte full speed redan från första slaget i den 5 min långa obligatoriska inbollningen innan match. Turbo med andra ord....

Tillbaka till innebandyverksamheten. Jag kan nämna en episod i Ekhammarhallen där för övrigt de första träningsmatcherna spelades säsongen 86-87. Redan från början var stommen träningsvilliga ynglingar och några oldtimers från KTK. Nya spelare tillkom i takt med att gamla avpolletterades. Sedemera flyttade verksamheten till I1:s regemente och ynglingar från andra idéeella verksamheter blandades med KTK:stommen. Begreppet Oves Gäng myntades runt 1989 tror jag? Mer om detta i gästkrönikan nedan.

Det var en episod i Ekhammarhallen runt 1987 där tennisspelaren A Thulin agerade torped och tillrättavisade en minst sagt storvuxen person som kom sent och inte var inbjuden. Att i minnet komma på anledningen till avhysningen är i detta nu inte möjligt för mig. Någon anledning? var det onekligen förutom sen ankomst. Ni läsare har kanske redan nu kommit på att det förmodligen var undertecknad som utsett den gode Thulin att agera Torped. För mig fick hela episoden en något olycklig följdverkan eftersom jag efter innebandyn i Ekhammars Sporthall märkte att min bättre begagnade Rexcykel bryskt välts ner från cykelstället utanför KTK:hallen.

Första säsongerna uppe vid regementet hämtades de minst sagt rangliga innebandymålen från KTK:s tennishall med bil för att med ilfart fraktas till I1s sporthall. Har genom dolda källor fått höra att några/någon ggr/gång har farbror Polisen jagat ynglingarna som hämtat målen. Så här i Youtubeklippens vardag hade det varit roligt att se dessa/denna händelser/händelse. Polisbilen med blåljusen på och föraren av innebandymålbilen fullproppad med ynglingar, målburar, klubbor etc snurra bort och skaka av sig den jagande polisbilen i trakterna runt BoW stormarknad.

Nu till gästskribenten Mats. Trevlig läsning Gått folk.

Jag lägger till en inledning. Kuriosa: Innebandymålen modell instabila kom från Lelle Blomquist KIFs avsomnade innebandy i Ekhammarhallen. Den som fanns i slutet av 70-talet/början av 80-talet med böjbara kortare klubbor. Mvh Gunnar

Hårda bandage med Owes gäng!

Inspirerade av att Nyström, Wilander och övriga tennislandslaget sades ha tvålat dit dåvarande innebandylandslaget i just innebandy var vi ett gäng KTK:are som i mitten av 80-talet drog igång med klubba och boll. Fotarbetet behövde förbättras och vad kunde då passa bättre än att ge sig på en sport där man inte sätter sig ned och fikar var femte minut. Gunnar, som inte är sen att anta utmaningar av fysisk karaktär, köpte in några instabila lågprismål i aluminium, och vi körde igång.

Till en början var det mest interna uppgörelser där vi var utfyllnad i Owes gäng, ett stjärnlag som hämtade sin stomme från den uppländska metropolen Håbo-Tibble, en förort till Bro mitt i ingenstans. Gubbarna, de kändes verkligen gamla då, tillhörde "fotbollslaget" Håbro.

Inledningsvis var vi många som, trots vår vana vid tennis, tidigt tyckte att den ihåliga bollen studsade lite väl mycket. För att få bukt med problemet fylldes bollen med tygband, ni vet såna där som man hade, eller fortfarande har i skolgymnastiken. De som provat på innebandy idag vet att de kan kännas rejält om man får ett hårt skott på fel ställe. Försök då att föreställa er hur det känns med en fylld boll - NEJ! det kan ni inte, men Owe ville ha det så. Det som räddade oss från att helt deformeras var förmodligen en kombination av dålig teknik och dåligt utvecklad utrustning.

Oftast var motståndarna embryot till det som senare skulle bli den så framgångsrika föreningen Kungsängens IS.

Matcherna utspelades till en början i Ekhammarshallen kvällstid men flyttade så småningom till Svea Livgardes sporthall tidigt på söndagsmorgnarna. Stora härliga ytor, någon sarg fanns inte, i bästa fall ställdes plintar för redskapsförråden. Hade man riktig tur kunde det finnas gratis saft i befälens omklädningsrum. Dessutom var det så att vi Brunna Hills-barn, Gunnar kallade oss så för att lite tydligare accentuera vår klasstillhörighet, för en gångs skull hade nära till något. Under träningsmatcherna var det många av oss tennislirare som blev upptäckta av talangscouterna

Mitt eget fotarbete fortsatte att vara blytungt men kul var det och att det satte djupa spår på många sätt råder det ingen tvekan om.

Gästkrönikör i exil.

Mats Lindström

Numera Westerviks TK

Ja gott folk.  Nu har det gått ett bra tag sedan jag hade något produktivt att komma med i min Hörna. Får passa på att tacka den eminente gästskribenten Johan som nu hållit ställningarna med sin Born to run. Det är förresten 2:a spåret på Pink Floyd albumet Dark side of the moon där Roger Waters experimenterar med synteseizers. Han kallar instrumenten för equipment.

Nej förresten där har jag fel... Låten heter naturligtvis On the run. Jag lyssnar just  nu på Richey Havens, riktigt bra faktiskt. Han håller igång fortfarande. Det var ju Richey som inledde den berömda Woodstockfilmen 1969.

Som sagt jag har inte direkt legat på latsidan även om mina Hörnainlägg varit noll till antalet den senaste tiden. Det blev en hel del skidåkning vintern som varit. Kanske inte så många träningstimmar på snö men det blev fem st rejäla långlopp: Intersportloppet, Harsa skidmaraton, Bessemerloppet, Vasaloppet och 7-mila, kryddat med DM individuellt och stafett arrangerat avskidklubben Jordbränningarna på den anrika Rudananläggningen beläget i Haninge som tidigare hette Handen. Vasaloppet blev till en High lightupplevelse med boende hos min barndomsidol Janne Stefansson som bla berättade om omvallning av klister innan Evertsberg 1966 och sin bestående vänskap med 1966 års VM-kung i Oslo, Germund Eggen. Att jag fick testa Anders Södergrens skidor och fått mina skidor vallade inför loppet av den tidigare toppåkaren Peter Myhlback på ett utomordentligt vis och hemlig vaxblandning gjorde att 5 timmars gränsen passerades med marginal.

Jag har också helt nyligen plockat fram Strindberg från bokhyllan. Startar med Tjänstekvinnans son  där herr Strindberg på ett utomordentligt sätt beskriver sina tankar och funderingar i en självbiografisk form. Intressant att han hade samma tankar i mångt och mycket som många av oss i dag har 100 år senare. En stilbildare och en en tidlös konstnär är han verkligen herr Strindberg.Tommy Berggren gör honom förresten mycket bra i TV-serien som just nu visas på dumburken.

I skrivandets ögonblick pågår KTK:s flaggskepp MAJSPELEN. Efterlyser här på Hörnan personer som läser Hörnan och har någon/några ggr själva spelat Majspelen och även besitter någon form av skrivkunnighet.  Om någon/några av dessa personer formulerar några meningar om sina Majspelsupplevelser hör på Hörnan är/vore det helt underbart.

Tävlingen startade då Ekhammars grusbanor var klara 1976. Fortfarande pågår tävlingen på samma plats. Har räknat ut att de äldsta deltagarna från Majspelens begynnelse är uppe i ansenliga åldrar vid det här laget. De individer som spelade 18-årsklassen i slutet av 70-talet är nu uppe i en ålder som passerat halvseklet. utmärkt dokumentär på TV i går förresten om en annan idrottsman som även han skulle varit i undertecknats ålder om han levat i dag, nämligen Allen Proust formel 1 konkurrent Ayrton Senna.

Jag började hjälpa Heinz Binggeli 1984 med tävlingen. Sedan 1985  har haft huvudansvaret. Första året med två andra som hette Anders och Jörgen. Sedan tillkom två andra, Hasse och Lasse. Lite senare ytterligare två vid namn Hansen och Lindgren som tillsammans med dåvarande ordföranden Hedman finns med på bifogad bild. Väder vind, banor och humör på spelare har skiftat under åren som gått.Intressant att jag kan fira 30-års jubileum som tävlingsledare av Majspelen om två år. Undrar förresten hur många spelare jag lottat in under åren som gått? Snittet kanske är runt 150-180 spelare/år. Det borde bli runt 4500-5000 starter. I alla fall en bra bit över 2000 deltagande  individer totalt sedan 1984.

Mästarnas Mästare

Nu till huvudrubriken mästarnas Mästare. De flesta av oss som ser Mästarnas Mästare på TV har oftast något minne av de olika idrottsutövarnas prestationer. Lite av vad man gjorde under de olika bragderna typ var man befann sig under och sysslade med vid tidpunkten för bla Palmemordet och mordet på Anna Lind.

Mitt minne av Håkan Loob är givetvis VM 1987 då Micke Andersson från Björklöven kom med en utmärkt kommentar då Agne Jälevik utbrast: Tack ska du ha Micke Andersson. Då sa Micke: Tack ska du ha Agne Jälevik. Vad Loob beträffar hade jag sprungit Rösjölopet på lördagen, spelat Tennismatch i Kista av alla ställen på asfalt på eftermiddagen mot en grabb som heter/hette Vargas i efternamn. Senare spelade jag final mot Åslin, inte hockeyspelaren men tennisspelaren Åslin. På den andra banan spelade Kungsängens Lelle Eilestam mot Ekerös Igor Pavliska. Huvudhändelsen från dessa dagar maj månad 1987 är ändå Loobs passning till Tomas Sandström. Sen är det också så att Sverige fick stor hjälp av CCCP:s Krutovs mål i VMs sista match tror jag det var. Kom ihåg att min kompis Uno ringde mig och sa: Jag säger bara en sak Krutov säger jag................

Måste i ärlighetens namn även framhålla min namne Gunnar Larsson. Jag var redan under 60.-talet intresserad av simsporten. Kanske inte skoj då man busssades till insjön Mullsjö med buss för att där göra torrsim och sedan hoppa i ett 16 gradigt grumligt vatten, dricka medhavd apelsinsaft med smörgåsar och sedan åka hem igen på eftermiddagen. Ett fint minne är ändå att hitlåten : Mitt sommarlov med Anita Hegeland spelades i bussen.

Då var det betydligt roligare att i tempererat vatten hemma i badkaret på Drottningatan i Nordmaling prova på de första crawlliknande simtagen och sedan vända sig om och begagna sig av ryggsimmets ädla konst. Lite nytta hade jag nog av detta då jag som 13-åring kunde med badmästaren Åke Gustavssons hjälp förfina badkarstekniken.

Mina idoler var i slutet av 60-talet Lester Eriksson (boendes i Upplands-Bro) samt Norrlänningen Peter Feil, tävlandes för Eskilstuna. Båda dessa var med i OS i Mexiko där bla Peter Feil blev 5:a på 200 m fjäril och en viss Gunnar Larsson gjorde OS-debut.

Alla har väl Gunnars fantastiska lopp på 400m medley OS-72 på näthinnan. Gary Hall ledde frutansvärt stort efter fjärilssimmet men var värdelös på bröst där Gunnar var suverän. Sen kom outsidern Tim Macee och man trodde inte Gunnar skulle hinna fram med sin fantastiska finnish men med hjälp av Åke Brohlins(farbror åt fotbolls Tomas) som suverän kommentator och Gunnars viljestyrka gick det vägen med en fingerlängds marginal.

Vad Linda Haglund beträffar får jag ta storyn om min familjs svartvita färg TV. Jag bara skojar, förlåt helt svartvita gamla TV som packades in i den gröna faran (grön

Ford escort) och monterades upp med lös sladdantenn i vaktkuren (Hörnefors massafabrik, NCB). Detta skedde under Gunnar Hedlunds tid. (Oj många som heter Gunnar) .

I alla fall kunde jag och min bror som också var brandvakt på fabriken ostörda se på allehanda OS-sevärdheter 1980 i Moskva typ: Sebastian Coe, Linda Haglund och Finspångsimmarna Bengt Baron och Pär Arvidsson. Pär Arvidsson önskade sig The Clash London Calling som önskelåt efter 100m fjärilsvinsten.

Som slutkläm den här gången på Hörnan får väl ändå bli min relation med Annichen Kringstad. Kanske inte mycket till relation men en sjuhel...v..es fight på upploppet. Själva historien börjar med att jag på den tiden var anställd som vaktmästare i Kungsängens Sporthall. Jag anmälde mig till en Friskvårdskurs genom Korpen.Platsen var Tollare Folkhögskola. trevlig kurs på Tollare med Johanni tror jag han hette/heter från Sthlms Korpen.Jag hade också nöjet att umgås med några flickor under kursen. Bla  åkte vi in till stan på Bio och såg en ung Michael Douglas i Jakten på den försvunna stenen. Samma flickor bjöd in mig på fest i Jordbro några veckor senare. Det visade sig var dagen innan Lidingöloppet som jag laddat för.

Friskvårdskursen pågick under två veckor så vi sågs igen veckan därpå och samtidigt veckan innan Lidingöloppet. Jag fick en idé där inspirationen kom från en berättelse några år tidigare där händelseutvecklingen utspelade sig på Stensunds Folkhögskola.

I min familj hade min mamma som tradition att lite då och då baka en Toscakaka som omväxlande jag och brorsan tog med till sig för att äta upp. Nu var det så här att min mor fick en genial idé att skicka Toscakakan med min klasskompis från Nordmaling som heter/hette Inger. Sagt och gjort Inger tog med sig Toscakakan med flyget från Umeå till Stockholm. Annars om man åker tåg blir det från Bastuträsk till Fjollträsk?

Jag blev givetvis glad då jag fick min Toscakaka av Inger. Tänkte att det nog blir trevligt om någon kunde göra mig sällskap och äta upp den eminenta kakan. Jag frågade då en annan klasskompis Lotta om hon vill hjälpa till med uppätandet av kakan. Lasse Sundström som vid det tillfället inte bara var min klasskamrat men också Nicke nyfiken, hörde vårt samtal och gick in i sin Stensundsstuga och satte igång med att författa eller rättare sagt ljuga ihop en berättelse om Norrlänningar, lappkåtor och toscakakor. mycket bra story förresten. Får väl plocka fram den i Hörnan om jag hittar den hemma i Nordmalingsarkivet.

Ja,Jo tillbaka till sockerkakan. Lättare med sockerkaka än toscakaka att få till menar jag.

Jo jag lyckades i mitt anletes svett få till en sockerkaka i Kungsängen hösten 1984. Jag hade även med div utrustning i form av en elvisp och en röd liten bunke där grädden skulle hällas i och vispas. Gott med sockerkaka och vispgrädde att bjuda damerna på tänkte jag. 

Jag åkte förbi mitt ex som då bodde i Nacka Finntorp, strax innan anhalten Tollare.

-Nu håller du verkligen på och smörar då hon fick syn på min medhavda visputrustning. Det visade sig att hon hade fullständigt rätt, det fick bror min och jag erfara då vi i min barndom experimenterade med en elvisp. Varför inte testa att vispa grädde så länge att det till slut blir smör. Vet inte om det lyckades men min mor blev inte glad då hon upptäckte att vi rört till det i köket.

Hur som helst gick det utmärkt med det mesta i form av friskvårdskurs. Att vara med på fest i Jordbro dagen innan Lidingöloppet var väl inte den bästa uppladdningen. Fick i alla fall en god natts sömn någostans i Rågsved tror jag det var? Däremot var väl inte vädret det bästa tänkbara för att springa 30km. Jag hade fått låna en brandgul automatväxlad sossecontainer av Ove från Håbo-Tibble för ändamålet. Det gällde alltså att ta sig från Rågsved till Lidingö under rådande spöregn. Då vi anlände till startplatsen (Koltorps Gärde) lugnade regnet ner sig. Banan var däremot dyngsur av nattens regnande. Jag gjorde ett starkt lopp den oktoberdagen 1984. Samma år/namn som boken med Georg Orwell som författare. Han skrev den 1948 och vände på siffrorna för att få fram sin framtidsversion.

Ja, Jo, var var jag? Jo, precis i backen innan upploppet på Lidingöloppet 1984, hörde jag att publiken skrek relativt högt, i alla fall hörde jag något i stil med: HEJA ANNICHEN ! ! !

-Va, är hon bakom mig? Hon som vunnit två VM i Orientering och sedemera 1985 skulle vinna ett tredje VM. Va!!! Det är inte sant? Är Annichen efter mig? Hon som sprang OS-maran

för Sverige 1984 i Los Angeles och fullständigt duschade ut mig i årets Sthlms maran.

Jag hade bara en sak i huvudet just då. Jag måste hålla undan till varje pris, ungefär som när Senna kämpade på med bara sexans växel för att vinna Brasiliens grand prix.

Hela upploppsfältet visade sig vara en regelrätt lervälling av tredje graden. Sen blev det nästan närkontakt av tredje graden då Annichen närmade mig de sista metrarna av loppet.

Så när jag efter olika eskapader i Jordbro, Rågsved och på Lidingö kom hem till Kungsängen igen och kunde varva ner lite, vad fick jag då se som inslag på TVn? Sportspegeln filmade Annichen Kringstad eftersom hon det året 1984 vann Lidingöloppets damklass över 30km. TV tittarna fick även se en blåklädd Hellyhansen (Lifa) klädd yngling fullkomligt i panik kasta sig över mållinjen framför en häpen Annichen som säkert undrat vad detta var för en filur i blå mundering.

Så gott fiolk gå in på 1984års resultat ( Lidingöloppet.se ) 2.06.29 plats 590, 2.06.31 plats 591. Vilka hittar du/ni där?