Born to run

Född att löpa – eller vi löper, därför finns vi

Born to run? Ja, det kanske är så. Efter att nyligen ha läst Christopher Mc Dougalls hajpade bok med just den titeln får man onekligen en lite annorlunda – och i alla fall för mig ny – bild av fenomenet löpning.

Hittills, ska jag väl erkänna, har löpning i mitt liv varit mest ett sätt att hålla kondisen hjälpligt igång under den snöfria årstiden. Allt för att skidåkningen ska sitta någotsånär när den efterlängtade snön kommer!

Dock har löpfenomenet för mig ändå under åren kommit att innefatta ett par Stockholmsmaror, sex Lidingölopp, några Rösjölopp, företagsstafetter och ett gäng andra jippo- och motionslopp kring milen. Men aldrig med det där riktiga flytet, tycker jag själv, och med ytterst medelmåttiga motionärsresultat.

Nåväl, nog om min mediokra löparkarriär.

För springa kan väl alla. Eller? Mc Dougall pekar faktiskt på ett par beska sanningar. Alla kan springa, javisst. Men hur? Ingen lär sig tennis, eller golf, eller skidåkning särskilt bra utan vettig instruktion. Varför skulle det vara annorlunda med löpning?

Och utrustningen. Ska det verkligen vara dämpat i dojjorna så inibomben, både fram och bak? Hermetiskt tillslutet, kompensation för pronation och supination... Jodå, den multinationella skoindustrin får helt klart sina kängor i boken! Behövs verkligen allt detta? När vi lite senare får insikten om att de kanske bästa löparna i världen springer i sandaler gjorda av gamla bildäck.

Det här med själva ursprunget till löpningen är också en av drivkrafterna till varför Mc Dougall så småningom söker sig ut i den mexikanska vildmarken för att lära löpteknik från grunden av "världens bästa löpare" – det skygga Tarahumarafolket.

För det är nog så att många av oss, likt mig, löper/lufsar med usel, felaktig teknik. Jag har ju skapliga testvärden men springer långsamt, ineffektivt. På skidåkarspråk med dålig "åkekonomi".

Mc Dougall beskriver också sig själv i början av boken som en skadebenägen medlemåttalöpare som inte heller har något vidare flyt. Men under sitt sökande efter det perfekta löpsteget, den avslappnade, vägvinnande och kraftbesparande tekniken, når han helt andra kunskaper och insikter. Och resultat!

Genom boken får vi lära känna en rad udda karaktärer. Ultralöpning – alltså lopp längre än vanlig maratondistans – tenderar att dra till sig rätt skruvade typer... Redan i första kapitlet får vi höra talas om en av dem, Caballo Blanco, "den vita hästen", en mystisk löparlegend som lär finnas nånstans i den mexikanska vildmarken. Författaren – bokens berättarjag – är på jakt efter honom.

Caballo Blanco dyker flyktigt upp under det extrema bergsloppet Leadville trail i Colorado, USA. Ett lopp på 100 miles, eller 160 kilometer, på hög höjd i stentuff terräng över bergspass och delvis i totalt mörker. Det är också under Leadville som Tarahumaralöparna för första gången ställs mot de bästa amerikanska ultralöparna. Hur det går, ja läs boken!

Hur som helst är det också under ett Leadville som Caballo rycker in som hjälpryttare åt en av Tarahumaralöparna och blir fascinerad av deras löpning. Därför söker han sig till den mexikanska ödemarken för att lära mera.

Ann Trason är en annan figur vi möter i samband med Leadville trail. En till synes lite grå lärarinna, som likt Mr. Hyde eller Stålmannen helt ändrar karaktär när löparskorna kommer på. Ann har sedan 1994 rekordet för kvinnor på sträckan, 18 timmar och 6 minuter. Det året kom hon tvåa totalt!

Bokens dramaturgiska kontext innefattar arrangerandet och genomförandet av en löptävling, ett 80-kilometerslopp i den ödsliga Kopparkanjonen i den mexikanska vildmarken. Även bokens författare blir medarrangör till tävlingen.

Med på vägen mot avgörandet får vi följa flera spännande typer, förutom då författaren själv så klart. Vi får lära känna "Barfota-Ted", Ted Mc Donald, en av barfotalöpningens allra främsta företrädare, Scott Jurek, mycket välmeriterad amerikansk ultralöpare, "ungdomarna" Jenn Shelton och Billy Barnett som lever ett tämligen vilt hippieliknande liv med löpningen som plattform – kanske speciellt gäller det Jenn. Och förstås den främste av Tarahumaralöparna – Arnulfo Quimare.

Samtliga beger de sig iväg mot det stora äventyret, den slutgiltiga uppgörelsen om vilken löpare som är bäst i längden.

Mest intressant tycker jag att boken blir en bit in i berättelsen, när den tar ett evolutionärt grepp och sätter löpningen i ett mer vetenskapligt perspektiv av varför människan (homo sapiens) blev just människa.

Djupsinnigt? Nädå, författaren tar oss med på en annorlunda – och som i alla fall jag tycker – mycket underhållande och tänkvärd resa i något av Darwins* anda.

Lite kort handlar det om hur människans fysik utvecklas till att bli – inte jordens snabbaste löpare – men kanske mest uthålliga! Vilka faktorer som drev den utvecklingen och hur den påverkat oss som ras.

Steg för steg, via olika observationer och flera forskares arbeten, läggs ett fascinerande pussel där löpningen är den röda tråden, och blir till en förklaringsmodell till varför vi är det vi är.

En avgörande faktor är den så kallade uthållighetsjakten. Det vill säga hur vissa naturfolk lärde sig jaga sitt byte med att helt enkelt trötta ut djuren genom – just det, långdistanslöpning! Resonemang förs om hur den gemensamma jakten ledde till såväl språkutveckling hos människan, som förmåga till abstrakt tänkande.

Säcken knyts ihop genom att dra parallellerna med de ursprungliga drivkrafterna till varför människan "valde" att bli långdistanslöpare, till att konstatera det faktum att vi fortfarande samlas för att löpa, till exempel maratonlopp och liknande. Löpningen är med andra ord en mycket djupt rotad företeelse i människans beteende.

Du blir troligen inte en bättre löpare rent fysiskt eller tekniskt av att läsa Born to run. Det är absolut inte en praktisk instruktionsbok, då finns det massor av andra alternativ. Men du kan få en annan inställning till löpning mer på det intellektuella planet, det händer grejer i huvet! Något som förstås kan bidra till att du indirekt blir bättre rent fysiskt. Oavsett vad är Born to run underhållande och tänkvärd. Möjligen blir man lite klokare – både som löpare och människa.

/Johan Hård

53 år, medelmåttig skidåkare och medioker löpare i sina bästa år

--

*Charles Darwin, 1809-1882, evolutionslärans fader och författare till det banbrytande verket "Om arternas uppkomst". Lär även vara upphovsmannen till det bevingade uttrycket "Survival of the fittest", sic. (den mest lämpade överlever). Alltså inte den "starkaste", som vissa envisas med att tro...