Det sociala arvet

I helgen lånade jag Stefan Jarls triologi Dom Kallar oss Mods. En utmärkt tidsdokumentär från 1968-1993. Helt uppenbart är att Jarl själv iscensatt och och redigerat många händelser och episoder i de tre filmerna. Mycket är planlagt för att väcka opinion och ett sätt att påpeka det så kallade Sociala arvet. Nu har det gått 45 år sedan de första inspelningarna inleddes 1966. Då var den rådande ungdomskulturen Mods där man som exempel kan ta Hepstarssångaren Svenne Hedlund som fortfarande har kvar locken ännu i dag.

1967 kom Flower Power med Hippierörelsen och Vietnamdemonstrationer, Kårhusockupationer men även ny musik och droger av olika slag.

Första filmen Dom kallar oss Mods inleds med att en kille kallad Tompa redogör och berättar om sin uppväxt med missbruk i familjen och sina egna upplevelser från diverse fosterhem, institutioner och ungdomsvårdsskolor. Vi får sedan i filmen följa Kenta och Stoffe som även de växt upp med missbruk i sin hemmiljö och i filmen i stort sett lever som de hemlösa i dagens Sverige. Stoffe var i 17-årsåldern och Kenta i 19-årsåldern då filmen spelades in. Ingen av grabbarna arbetade utan de drev omkring planlöst. En samlingspunkt var en ungdomsgård där ett helt gäng umgicks och hashrökning förekom helt öppet. Kenta och Stoffe uppträdde som popmusiker på ungdomsgården.

Tycker kanske själv att Stefan Jarl kanske även borde ta upp lite mer om Modsens kreativa förmågor. Det fanns ett helt gäng från andra miljöer som experimenterade med droger och alkohol några år för att sedan gå vidare i livet. Det som skiljer dessa från barn med taskig uppväxt kan vara att de har mer strängar på den så kallade lyran och tryggare hemförhållanden och att de därför har lättare att komma på fötter då det börjar krisa till sig.

I sista filmen Det sociala Arvet menar Stefan Jarl att han hade fel beträffande det sociala arvet. Det gick trots allt bra med Kentas son Patrik. Jag menar att det gick bra pga av att mamman Eva Blondin kom från bra hemförhållanden och skapade en trygg uppväxt för Patrik.

Andra filmen Ett Anständigt liv handlar mycket om de tunga drogernas intrång och man får se starkt påverkade individer, elende och misär kryddat med gripande bilder med musik av Ulf Dageby som är både vacker och skrämmande på samma gång.

Heroinet i musikkretsar hade redan runt 70-71 redan skördat flera offer. Till Sverige dök heroinet upp först runt 1974. Det betyder att Modsen från första filmen var i 25årsåldern och ännu äldre då de första gången tog sin första heroininjektion. Troligen hade de testat opium och morfinbas några år tidigare.De som är med i filmen har kvar sitt tonårsbeteende från 60-talet. Skillnaden är att drogerna de använder på 70-talet är direkt dödande.

Då Stefan Jarl började filma kanske runt 1977 hade heroinet bara funnits i några år men dödsoffren i form av överdoser i många pga feldoseringar ledde till att ett 30-tal Narkomaner avled bara under de år filminspelningarna ägde rum. På 80-talet kom AIDS/HIV som skördade ytterligare offer.

Efter att ha sett de tre filmerna gick jag in på Flashback Forum. Intressant läsning från flera som var med under hippietiden. Både sanningar och osanningar kom fram. 

En fråga som jag ställer mig är hur Kenta och Stoffe kunde finasiera sitt missbruk? Inget arbete, ingen lön och ingen bostad? Inte heller några anhöriga som hjälpte dom verkar det som? Stefan Jarl gör inga antydningar om hur de får ekonomin att gå ihop i första filmen. 

Jag har inte några svar heller men kan nog gissa att någon form av brottslig verksamhet och haschförsäljning står för en stor del av kakan.

Kenta uttrycker ordet kapitalist några gånger och Stoffe sjöng om de små Knegarna ironiskt men ingen av dem gjorde något för att engagera/organisera sig och komma med ett alternativ frånsett att fly fältet med hjälp av droger. Kan det vara så att de helt enkelt inte hade kunskapen som krävdes att gå vidare i livet? Förlorade skolår kombinerat med dålig vuxenkontakt bidrog starkt till detta. En undran är varför Kenta läser in serietidning innan han ska sova i portuppgången i första filmen och att även Stoffe plockar fram en serietidning efter den arrangerade konfrontationen med Kenta efter Bowlingen i ett anständigt liv?

Som sagt alla tre filmerna skapar funderingar och tankar nu när man dem 43 år efter första filmen och 18 år efter den tredje och sista.

Stefan Jarls dokumentärer är ändå bara ett fragment om vad som hände i Sverige under 45år. Små glimtar med 10-års mellanrum. Det blir inte riktigt dokumentär i ordets egentliga mening då kameran hela tiden finns närvarande och det mesta är regisserat.

En 30 min lång radiointervju med Olof Palme finns med som extra material i DVD boxen. Mycket intressant. Man kan nog också hitta en hel del på nätet där Stefan Jarl berättar om inspelningarna.

Sen kan man också fråga sig vilken roll Stefan Jarl har. Var målsättningen att göra häftig film samtidigt som han försöker hjälpa Kenta och Stoffe? Vad hände efter att första filmen var klar? Hjälpte han dem att bli kvitt drogberoendet? Hade han fortlöpande kontakt?

Nu har åren gått och inte många av personerna från filmerna finns kvar i jordelivet. Bla är alla fyra från tågresan upp till Hedemora borta. Han som rökte med Stoffe & Kenta på tåget dog ironiskt i Indien då han förmodligen ramlade ut från ett tåg. Stoffes bror dog 1983 och i dag är det bara en handfull av gänget kvar. Många blev också offentliga personer efter att filmerna gått upp på biograferna. Kan förstå att de inte vill bli förknippade med filmerna som ändå speglar deras eget liv.

Vet inte varför detta just nu hamnar i hörnan? Det kanske är Stefan Jarls avsikt också då han gjorde filmerna. Det vill säga få folk att tänka, tycka, bli berörda, refleketera etc, etc.

Med mig har han i alla fall lyckats.