Efter Born to run som förresten har samma namn som Bruce Springsteens berömda vinylskiva från 1975, där den framlidne Clerence Clemmons gjorde ett häftigt saxsolo och den numera TV-aktuelle med Norska Lillehammerserien Little Steven spelade gura. Jag kommer nu personligen med lite kommentarer angående boken av och med Pete Sampras publicerad 2008. Den heter Champions mind och innehåller en blandning av allmängiltigt material och inte minst kuriosa av olika slag som speciellt ligger mig närmast hjärtat. Jag hade en gång en lumparkompis vid namn Ahrnström som mitt under lunchen vid T3 i Sollefteå utbrast: Ostbiten är kryddan på mackan !!! Det är precis detta som förgyller livet. Anekdoter och detaljer satta i olika sammanhang som ger AHA-upplevelser är det som likt ostbiten är livets krydda.

Nu är det nämligen så att ostbiten just nu är de fina olika typer av klubbkläder som för tillfället finns i Tennishallen för utprovning och beställning. Kära tennisintresserade ta er ner till hallen och skriv upp er på ett par shorts eller varför inte en Bob Dylan jacka eller varför inte ett par mysbyxor. Deadline är 1 okt så skynda er på.................................................

Pete Sampras eller Pistol Pete som är ett bra smeknamn visste redan som sjuåring att han skulle bli tennisproffs och i och med detta som han själv säger: Let the racket do the talking.!

Många förändringar inom tennisen skedde under Petes karriär. Pete började spela med träracket och gick sedan vidare till Wilson pro staff 85 kvadrattum  som han strängade med hör och häpna 33kgs tryck med supertunna natursenor. Förmodligen var den racketen som var custommade med extra blytyngder så gott som ospelbar för gemene man.

Under 90-talet då Pete slog igenom dominerades tennisen av många amerikaner från samma generation. Många kända namn förekom under denna tid och även många olika typer av spelstilar. USA hade Pete och Michael Chang född-72(vann franska 89), Jim Courier-70(vann bla franska 91,92), Andre Agassi (vann alla majors). Europa hader bla Stefan Edberg, Boris Becker och även den numera bekante Ivan Lendl(Murrays tränare) som förresten bjöd in den unge Sampras till sitt fashionabla hem för att lära känna honom både som person och tennisspelare. I boken uttrycker Pete det som om han trodde att Lendl som var i slutet av sin karriär eventuellt var intresserad av en tränarkarriär. Det har visat sig att så förmodligen var fallet även om Lendls insatser som tränare kommit först nu i och med Andy Murray.

Många tennisprofiler utmärkte sig under 90-talet som sagt. Det var bla många duktiga serve/volleyspelare typ Goran Ivanisevic, Pat Rafter, Tim Henman för att nämna några. Peter Korda från Tjeckien en annan duktig Europé med härligt sting i grundslagen, honom såg jag själv mot Pete i Globens annex /Sthlm Open) i början av 90-talet.

Pete säger att tennisen i USA kan delas in i två kategorier. Östra delen är mer för högre samhällsmedborgare, ex Boston, New Yourk, Phaladelphia. I Kalifornien på västra delen är tennis mer en enkel tillgänglig sport. Där finns många billiga tennisbanor av cementunderlag som många kan spela på, sk Public Courts. Tennisens kända racketgrepp kommer från de olika regionernas mest vanliga spelunderlag och vilket racketgrepp som passar bäst på dessa underlag. Continental(hammargrepp) Europa. Eastern (Östra USA) och Western (Kalifornia).

Väldigt tidigt lärde sig Pete att stå på främre fotens häl (som Sharapova) innan han började serverörelsen för att sedan flytta tyngdpunkten och därigenom på ett lättare sätt hitta timingen. Den tränare som lärde honom detta åkte sedemera(långt senare) i Fängelse för Child abuse. Pete Fischer var tränarens namn och han kom ibland hem till familjen Sampras med en 16mm projektor och visade filmer efter middagen innehållande gamla 50 och 60-talsfinaler mellan bla Rod Laver (Sampras idol), Ken Rosewall och Lew Hoad. Den unge Pete var grymt imponerad av hur mjukt och fint Laver spelade.

Det var även Ficher som övertalade Pete att gå över till enhandsbackhand då han var 14år. Fisher hade förhoppningen att Sampras skulle bli en ny Rod Laver och för att vinna Wimbledon i framtiden var en enhandsbackhand att föredra. En viss Stefan Edberg från Sverige gjorde samma sak och vann även han Wimbledon, inte sju ggr som Pistol Pete men i alla fall 2ggr.

Det var tufft för Pete med sin nya backhand. Han förlorade en hel del matcher under en tvårsperiod. Han mötte under den tiden bla Michael Chang i en match och Pete uttrycker i boken: He started to hammer me...

Lång tid tog det för Pete att få igång sin backhand men plötsligt bara lossnade det och även serven lossnade. Pete började plötsligt att slå serveess. 1989 som 17-åring mötte han Mats Wilander som året innan vunnit tre majors och i US-Open 1988 slagit Ivan Lendl i finalen.

Sampras vann med 6-4 i skiljeset mot Mats i Flushing Meadows andra omgång. Året efter 1990 vann Pete US-Open som 18-åring efter att ha slagit ut Dan Goldie, Peter Lundgren och Jacob Hlasek. Sen vann han mot Lendl i kvarten, McEnroe i semi och till sist André Agassi i finalen den 9 september 1990.

Peter berättar att första gången han mötte André i en match var som 12-åring i Northbridge California. Agassi dök upp med sin Pappa i en stor grön Cadillac som den Las Vegaspojke han var.

Det är kanske där skillnaden ligger mellan Las Vegas Agassi och Kalifornia Pete. Enligt Pete själv var han inte på något sätt hårt hållen av sina föräldrar. Han var i stället driven av sin egen målmedvetenhet och hängivenhet. Sampras personlighet är också intressant. Han är närmast blyg i sin framtoning men på tennisbanan är han stentuff vilket så här i efterhand påminner om en känd svensk med enhandsbackhand.

Även om jag inte läst Agassis bok än så misstänker jag att han har lite andra erfarenheter av sin tennisuppväxt med bla bollmaskiner och hårt drillande av pappa Mike och Nick Bolleteri.

Vi får sedan följa Pete i kronologisk ordning från första Grand-slamvinsten 1990 till den sista 2002. Han mötte även då Agassi och vann med 6-3,6-4,5-7,6-4.

Pete berättar också hur han träffade sin fru. Vid den tidpunkten i mitten av sin karriär var han nedlusad med dollar som man säger. Då kan man förmodligen göra som han gjorde och lyckas. Snygga damer dras till rika killar eller är det tvärtom?

Under en skadeperiod var Pete på bio och såg filmen Love Sticks med en kompis. Bridgitte Wilson spelade en av huvudrollerna. Kompisen John Blake kände till Holywood och lovade att fixa en dejt mellan Pistol Pete och Bridgette. Hela konceptet fungerade och efter en trevande och blyg inledning på en italiensk restaurang blev de till slut ett par ämnade för varandra.

Precis när jag skriver detta är det två st Armstrong som står i rampljuset. Båda från USA. Den ene levande och erkänner inte att han använt dopingpreparat men ger ändå upp att rentvå anklagelserna och bevisa sin oskuld. Gemene man svävar fortfarande i ovisshet.

Den andre Armstrong har gått ur tiden. Apropå Nostalgi så minns jag ännu i dag som det var i går då man uppe i Övre Soppero såg de svartvita bilderna en julinatt 1969 då Neal tog första steget som var stort för mänskligheten men litet för människan på månen.

I slutet av boken presnterar Pistol Pete sina konkurrenter och sammanfattar det hela med att från dessa 90-talsspelare plocka fram den tidens ultimata tennisspelare.

Det blev: Agassis backhand

Gorans 1:a serve

Stichs 2:a serve

Rafter/Edbergs volley

Hewitt/Changs snabbhet

Becker/Ferreira/Agassis forehand

Courier/Chang/Edbergs mentala styrka

Agassis servereturer.

Frågan är nog om inte Pete själv är den ultimata tennisspelaren. Det som hela tiden legat på hans minuskonto har varit utebliven Roland Garrosvinst. Pete trivdes aldrig på grus även om han gjorde fina insatser i bla Rom och i Davis Cup på grus.

I veckan avgjordes US-Open. De fyra stora har under senare år partat på majortitlar. Först var det Federer, sedan Nadal, sedan Djokovic och nu äntligen Murray. Listan är också åldersmässig. Vad händer nästa år? Troligen är det 25-åringarna Murray och Djokko som blir dominanter och Raffa och Roger utmanar med en eller två strötitlar. Fysiska kraftprov är det onekligen då de fyras gäng möts.

Ja gott folk nu drar innesäsongen igång med nya och nygamla tennishungriga personer som efter semester och sommarlov intar hallen på alla fronter. Klubben hoppas på en hel del nyrekrytering bland såväl vuxna och givetvis även bland barn och ungdomar. Vi har abonnemang och strötider för de som spelar själva och tennislekis/tennisskola för de som i trevligt sällskap lär sig tennisspelets grunder samt tävlingsspel för de som vill förkovra sig ytterligare. En nystart av det förut så populära gruppspelet för motionärer planeras i höst.

Utesäsongen gick som på räls för våra två serielag. Herrarna med Fredrik Karlsson, Lelle Eilestam och Peter Johansson vann sin div 2 serie. Damerna ville inte vara sämre utan vann även dom sin serie i div 2. Nästa säsong spelar Jiezzah, Madde och Sara i div 1. Roligt med ett KTK-lag överst i seriesystemet. Våra garvade damer är emellertid inte några duvungar i gamet och har varit med förr och kämpat väl i högsta uteserien.

Vårens två tävlingar Majspelen och Junior Open blev lyckade arrangemang där speciellt Majspelen lockade ett eltagarantal som med råge kan mäta sig med storhetsåren på 80-talet.

Många matcher spelades då på de eminenta numera nedlagda Tibblebanorna. Den här gången hyrde vi in oss i Järfälla Tennissällskaps Tennishall med tillhörande utebanor för att få plats med alla välspelade matcher.

Den enormt populära poolspelstävlingen Junior Open samlade även den stora deltagarskaror året som gick. Konceptet från början var ett internt juniorgruppspel där dåvarande styrelsen och tävlingskommittén kom på den utsökta idén att bjuda in juniorspelare även från andra klubbar. Junior Open startade VT 2004 och sedan dess har det spelats poolmatcher totalt ca 65 fulla helger. En hel del pusslande och administration med att dela in alla delt (över 2000 starter totalt) i lämpliga spelgrupper där åldrar och spelstyrkor måste stämma har det varit.

Höstterminens första Junior Open sker redan 14-16 sept.

Den 25/8 blir det en aktivitesdag i klubben med start 11.00 då kommunens alla barn födda 2004-2005 erbjuds en gratislektion med våra duktiga tränare. Sedan följer en play and staykurs och dagen avslutas med prova på spel för allmänheten kl 14.00.

Hallmattan i form av ..Dura first line... las in på fyra dagar av 2st tyska mattexperter som kom på onsdagen och började jobba på torsdagen och var klara på söndagen i början av juni 2010. Verkar som det komfortabla textilunderlaget passar de flesta spelartyper. Ljudnivån har dämpats med yterligare några decibel samt sko och bollslitaget är i stort sett försumbart.

Servicedelen har under många år varit i behov av upprustning. Precis nyligen har de förhatliga glasrutepelarna (4st) blivit borttagna och ersatts av enbart 2st 4m långa och 165cm höga splitternya härdade 6mm rutor. Mannen som gjort det gedigna hantverket heter Erik Wright. Senare i höst kommer väggarna att fräschas upp så att publik, ledare, föräldrar och spelare möts av stilrena vita ytor precis som det ska vara då vi pratar om den vita sporten.

Ja nu har OS i London avslutats. Sthlm OS 1912 var stilbildande med en strikt förkortad tävlingsperiod där idrottare från världens alla hörn från vilt skilda idrotter tillsammans samlas under den Olympiska fanan. Sen går det inte att sticka under stol med att olympiska spelen i modern tid skapats av aristokrater och militärer främst från det Brittiska imperiet. Vissa ansåg att även KRIG gick under kategorin idrott. Britterna uppfann och moderniserade en hel del olika bollspel för överklassen som avkoppling och rekreation i slutet av 1800-talet. Många av idrotterna som fanns med under London OS härstammar från den tiden. Den sk amatörregeln har levt kvar ända in på 80-talet. Syftet med att OS enbart skulle vara för amatörer härstammar troligtvis från Olympiska kommitténs konservativa idéer troligtvis en kvarleva från början av 1900-talet för att hålla borta vanligt folks deltagande.

Jim Thorpe som vann 1912 i både femkamp och tiokamp blev fråntagen sina olympiska guld och slutade sitt liv i misär då han proffsförklarades då han tagit emot pengar i en helt annan idrott nämligen Baseboll. Senare blev våra löpare Hägg, Andersson och Waern proffsförklarade. Ingemar Syenmark fick inte deltaga i något mer OS efter 1980 pga olympiska kommitténs gammalmodiga regler

Även jag har fått vara och bevittna ett Olympiskt spel på plats. Detta skedde 1988 i Seul Korea. Jag köpte en billig biljett i Bangkok med China airlines. Fick bo en natt på airport hotell i Thaipe innan jag anlände. Gjorde sällskap under spelen med en schweizare som jag träffade på planet. Pratade även med en engelsman som sa att han var ...proud to be brittish. Hur som helst så bodde jag jag hos en fd Kungsängenbo vid namn Chang. Hälften heter Chang och resterande 50 procent heter Lee i Korea..........

För mig blev det helt fantastiska 3 veckor i Korea. Spelade även lite tennis med en koreansk tränare som ville att jag skulle spela en dubbelturnering med honom. Vi kommunicerade via tolk eftersom han inte kunde engelska och jag var värdelös på koreanska. Kom även ihåg att man fick lämna färdigskrivna Chang heroglyfer till resp taxichaufför då man skulle åka någonstans. Annars fungerade kolektivtrafiken förträffligt som det ska göra i minijapan.

Det blev även lite autografskrivande på arenan då koréanska skolelever frågade mig eller uppmanade mig: ....sign please. Då var det bara att ta fram pennan eftersom jag antagligen såg ut som en friidrottare västerlänning som jag var i mina gröna gurkbyxor.

Tror att jag var fem hela dagar på friidrottsarenan. Fick se det mesta typ: Mr Ben Johnsons hundra meterslopp i kamp med Calle Lewis och Linford Christie som sedemera vann i Barcelona-92. Såg även på plats Edwin Moses sista OS, Patrik Sjöbergs bronshopp, tiokamparen Thomsson som bröt staven mitt i upphoppet. Damer blev det också: Florence Griffith Joyner, Jacke Joyner Kersie, Heike Drechler för att nämna några.

Hade kamran med och plåtade många idrottare. Historien har emellertid sin gång och några dagar senare åkte Ben dit för doping och kom sedan aldrig tilbaka i samma form. Florence finns inte längre med oss i jordelivet.

Första veckan blev det mycket tennis med bla Mecir och Edberg. Fick även se 18-åringarna Steffi Graaf och Gabriella Sabatini in action på träning vilket var väldigt trevligt.

Artistisk gymnastik med bla starka rumänska tjejer, velodromcykling och fotboll mellan Nigeria och Australien fick jag även uppleva.

Andra veckan blev det mycket friidrott kryddat med kvartsfinalen i fotboll mellan Brasilien och Argentina. Bebeto och Romario spelade för Brasilien även om de då var relativt unga och okända. Ett minne för livet var den stämning man kände under prisutdelningen då medaljörerna och nästan 100 000 pers på läktaren andäktigt lyssnade på resp guldmedaljörs nationalsång.

Nu när man på TV har sett OS i London kan man tycka att mycket är hoptryckt. Jättemånga grenar, klasser och idrotter koncentrerat och kompakt under två veckor. Skyttegrenar, BMX-cykling, trampolinhoppning mm hinner man inte med att se på TVn. Klart att det går att titta på i efterhand men det är inte riktigt samma sak.

En sak är ändå klar. Idrottens syfte med att manifistera ett evenemang för jordens alla folk med alla typer av etniska grupper alla tillsammans i fredens tecken är något unikt och något som vår värld behöver. Sen kan man diskutera storleken på evenemanget. Bara några få länder och städer i världen klarar av denna typ av jättearrangemang.

Under OS i Berlin-36 fick en viss Adolf Hitler en tankeställare då en atlet från en lägre stående ras (enligt Hitlers syn på saken) vid namn Jessie Owens plocka hem guld på guld. Hitler gav sig emellertid inte utan fortsatte med sitt syndabockstänkande genom sitt behandlande av judar och andra övergrepp genom ockuperande av andra länder, krig mm.

En av värdnations största idrottare under London OS Mo Farah som vann både 5000 och

10 000m kom från Mogadishu i Somalia som 8 åring till England. Intressant eftersom de flesta löpare från Afrika kommer från Etiopien och Kenya. Under år av evolution har anlagen för långlöpning utvecklats i vissa regioner i Afrika. På samma sätt har anlagen för sprintlöpning utvecklats på andra platser i Afrika. Intressant att forska vidare var slavarna kom från som skeppades över Atlanten till Västindien från Västafrika.

Det viktigaste är inte att vinna utan att kämpa väl stämde bla in på Saudiarabiens enda/första kvinnliga idrottare som sprang 800m försök på 2.43. 40 sek efter segraren.

Intressant: Felix Sanchez som vann 400m häck hade på hundradelen samma tid som när han vann OS i Aten 2004. 47.63. Oerhört stark comeback efter många skadefyllda år.

Sen får vi hoppas att Jamaicalöparna..........har rent mjöl i påsen..........

Lite kuriosa:

Även här i Sverige 2012 finns ett Nazistparti. Svenskarnas Parti heter dom och de har liknande hakkors som en viss Adolf hade och polisen ger dem demonstrationstillstånd på olika platser i Sverige. Oftast urartar det hela och det blir direkt konfrontation med motdemonstranter. Men gott folk. Vi får vara vaksamma i den tid vi lever i. Främlingsfientlig propaganda blomstrar ute i Cyberrymden. Nazisterna 1936 hade ingen tillgång till varken Ipad eller PC och det var väl knappast någon förutom Nostradamus som visste vad som komma skulle tre år senare 1939........ändå blev det som det blev.

KTK hälsar gästskribent nr2 in på Hörnan. Mats Lindström heter han (nr3 från vänster på bilden föreställande Oves Gäng). Herr Lindström var en gång i tiden hallchef i KTK:s vackra tennishall 93-94. Det här med Brunna Hills känner jag inte till eller vill inte känna till? En viss förklaring kan vara att vissa av Brunnabarnen efterhand lagt sig till med Borgerliga ideal och attribut. Svårt att härleda deras politiska hemvist med andra ord. En Brunnapojke sa en gång: "Jag går och köper en kaka" efter att jag förgäves försökt få KTK:s Majspelsdeltagare att baka bullar/sockerkakor som vi i solidariskt gemensamt intresse kunde sälja nere vid Majspelsbanorna. Inne på 90-talet blev en annan KTK-yngling trakasserad av en KTK-pensionär då de tillsammans kom gående och passerade LO-borgen (Stockholms city) på väg till ett vardande styrelsemöte. Till undsättning kom då en viss Anders Näslund, han som hade startat Kungsängens Innebandysällskap och har Näsans Minne uppkallat efter sig. Pensionären trodde förmodligen att ynglingen röstade på Brunna, förlåt Borgarna. Men där gick han bet.........

Tillbaka till Brunna Hills. I alla fall är det så att en långväga granne till Mats boendes längre upp i Brunna vid namn Torbjörn Rydström nämnde ett annat Hills någon gång sent 80-tal. Det var nämligen så att två st amerikaner spelade tennis varje fre mellan 14-15 också det sent 80-tal. Egentligen var de inte några riktiga amerikaner eftersom den ene bodde i Järfälla och den andra i Kungsängen. Efter dessa fejkamerikaner spelade 2st galanta damer från Brunna tennis med/mot varandra. På bana ett samtidigt med dessa damer spelade tre st killar matchspel, typ 2 boll med/mot varandra. En av dessa killar (spelare 1) var kanske den som var "skrikigast" vid sidan om tennisbanan men bytte skepnad och var fullkomligt cool/kolugn då han väl befann sig inne på tenniscourten. Då kan ni läsare säkert gissa vilka som under några säsonger befann sig i KTK-hallen och spelade på bana 1? Oj jag glömde visst presentera de andra två. Deras personlighetar visade sig snarare vara av motsatt slag om man jämför med spelare 1.

Rätt gissat...........Det var Lindström och Lindahl som befann sig på andra sidan nät och förgäves försökte besegra den iskalle spelare 1 som visade sig vara T Rydström. Det hela visade sig gå åt pipan varje gång under de knapa två år som träningen pågick fredagar 15-16. Lindahl och Lindström begagnade sig av något som liknade en primitiv form av primalskrik, i sina hjälplösa tilltag att försöka störa den gode Rydström. De galanta damerna på bana 3 blev naturligtvis oerhört störda av de oseriösa ynglingarnas höga decibelltal på bana 1 och kom då spontant med klagomål beträffande KTK-hallens höga tillfälliga ljudnivåer. Sanningen är att det var herr T Rydströms idé att slå ihop de galanta damerna från bana 3 till en gemensam nämnare som fick bli "Beverly Hills". Än en gång Brunna Hills känner jag inte till???

Tillbaka till amerikanarna. Det var värsta Chip Hooper snubbarna, dvs stora som hus och hästsparkar till servar som gick i ca 220 knyck. Förmodligen var det dessa två killar som uppfann 1 bollstennisen. Ett slag och sedan kaputt/finito.

Två andra herrar har annars rekordet då det gäller vilka som åstadkommit den hårdaste inbollningen. Jag och Mattias Ström som för tillfället befann oss i hallen fick se något vi inte trodde var sant. De båda Kjellarna Jonasson och Åhman satte full speed redan från första slaget i den 5 min långa obligatoriska inbollningen innan match. Turbo med andra ord....

Tillbaka till innebandyverksamheten. Jag kan nämna en episod i Ekhammarhallen där för övrigt de första träningsmatcherna spelades säsongen 86-87. Redan från början var stommen träningsvilliga ynglingar och några oldtimers från KTK. Nya spelare tillkom i takt med att gamla avpolletterades. Sedemera flyttade verksamheten till I1:s regemente och ynglingar från andra idéeella verksamheter blandades med KTK:stommen. Begreppet Oves Gäng myntades runt 1989 tror jag? Mer om detta i gästkrönikan nedan.

Det var en episod i Ekhammarhallen runt 1987 där tennisspelaren A Thulin agerade torped och tillrättavisade en minst sagt storvuxen person som kom sent och inte var inbjuden. Att i minnet komma på anledningen till avhysningen är i detta nu inte möjligt för mig. Någon anledning? var det onekligen förutom sen ankomst. Ni läsare har kanske redan nu kommit på att det förmodligen var undertecknad som utsett den gode Thulin att agera Torped. För mig fick hela episoden en något olycklig följdverkan eftersom jag efter innebandyn i Ekhammars Sporthall märkte att min bättre begagnade Rexcykel bryskt välts ner från cykelstället utanför KTK:hallen.

Första säsongerna uppe vid regementet hämtades de minst sagt rangliga innebandymålen från KTK:s tennishall med bil för att med ilfart fraktas till I1s sporthall. Har genom dolda källor fått höra att några/någon ggr/gång har farbror Polisen jagat ynglingarna som hämtat målen. Så här i Youtubeklippens vardag hade det varit roligt att se dessa/denna händelser/händelse. Polisbilen med blåljusen på och föraren av innebandymålbilen fullproppad med ynglingar, målburar, klubbor etc snurra bort och skaka av sig den jagande polisbilen i trakterna runt BoW stormarknad.

Nu till gästskribenten Mats. Trevlig läsning Gått folk.

Jag lägger till en inledning. Kuriosa: Innebandymålen modell instabila kom från Lelle Blomquist KIFs avsomnade innebandy i Ekhammarhallen. Den som fanns i slutet av 70-talet/början av 80-talet med böjbara kortare klubbor. Mvh Gunnar

Hårda bandage med Owes gäng!

Inspirerade av att Nyström, Wilander och övriga tennislandslaget sades ha tvålat dit dåvarande innebandylandslaget i just innebandy var vi ett gäng KTK:are som i mitten av 80-talet drog igång med klubba och boll. Fotarbetet behövde förbättras och vad kunde då passa bättre än att ge sig på en sport där man inte sätter sig ned och fikar var femte minut. Gunnar, som inte är sen att anta utmaningar av fysisk karaktär, köpte in några instabila lågprismål i aluminium, och vi körde igång.

Till en början var det mest interna uppgörelser där vi var utfyllnad i Owes gäng, ett stjärnlag som hämtade sin stomme från den uppländska metropolen Håbo-Tibble, en förort till Bro mitt i ingenstans. Gubbarna, de kändes verkligen gamla då, tillhörde "fotbollslaget" Håbro.

Inledningsvis var vi många som, trots vår vana vid tennis, tidigt tyckte att den ihåliga bollen studsade lite väl mycket. För att få bukt med problemet fylldes bollen med tygband, ni vet såna där som man hade, eller fortfarande har i skolgymnastiken. De som provat på innebandy idag vet att de kan kännas rejält om man får ett hårt skott på fel ställe. Försök då att föreställa er hur det känns med en fylld boll - NEJ! det kan ni inte, men Owe ville ha det så. Det som räddade oss från att helt deformeras var förmodligen en kombination av dålig teknik och dåligt utvecklad utrustning.

Oftast var motståndarna embryot till det som senare skulle bli den så framgångsrika föreningen Kungsängens IS.

Matcherna utspelades till en början i Ekhammarshallen kvällstid men flyttade så småningom till Svea Livgardes sporthall tidigt på söndagsmorgnarna. Stora härliga ytor, någon sarg fanns inte, i bästa fall ställdes plintar för redskapsförråden. Hade man riktig tur kunde det finnas gratis saft i befälens omklädningsrum. Dessutom var det så att vi Brunna Hills-barn, Gunnar kallade oss så för att lite tydligare accentuera vår klasstillhörighet, för en gångs skull hade nära till något. Under träningsmatcherna var det många av oss tennislirare som blev upptäckta av talangscouterna

Mitt eget fotarbete fortsatte att vara blytungt men kul var det och att det satte djupa spår på många sätt råder det ingen tvekan om.

Gästkrönikör i exil.

Mats Lindström

Numera Westerviks TK

Ja gott folk.  Nu har det gått ett bra tag sedan jag hade något produktivt att komma med i min Hörna. Får passa på att tacka den eminente gästskribenten Johan som nu hållit ställningarna med sin Born to run. Det är förresten 2:a spåret på Pink Floyd albumet Dark side of the moon där Roger Waters experimenterar med synteseizers. Han kallar instrumenten för equipment.

Nej förresten där har jag fel... Låten heter naturligtvis On the run. Jag lyssnar just  nu på Richey Havens, riktigt bra faktiskt. Han håller igång fortfarande. Det var ju Richey som inledde den berömda Woodstockfilmen 1969.

Som sagt jag har inte direkt legat på latsidan även om mina Hörnainlägg varit noll till antalet den senaste tiden. Det blev en hel del skidåkning vintern som varit. Kanske inte så många träningstimmar på snö men det blev fem st rejäla långlopp: Intersportloppet, Harsa skidmaraton, Bessemerloppet, Vasaloppet och 7-mila, kryddat med DM individuellt och stafett arrangerat avskidklubben Jordbränningarna på den anrika Rudananläggningen beläget i Haninge som tidigare hette Handen. Vasaloppet blev till en High lightupplevelse med boende hos min barndomsidol Janne Stefansson som bla berättade om omvallning av klister innan Evertsberg 1966 och sin bestående vänskap med 1966 års VM-kung i Oslo, Germund Eggen. Att jag fick testa Anders Södergrens skidor och fått mina skidor vallade inför loppet av den tidigare toppåkaren Peter Myhlback på ett utomordentligt vis och hemlig vaxblandning gjorde att 5 timmars gränsen passerades med marginal.

Jag har också helt nyligen plockat fram Strindberg från bokhyllan. Startar med Tjänstekvinnans son  där herr Strindberg på ett utomordentligt sätt beskriver sina tankar och funderingar i en självbiografisk form. Intressant att han hade samma tankar i mångt och mycket som många av oss i dag har 100 år senare. En stilbildare och en en tidlös konstnär är han verkligen herr Strindberg.Tommy Berggren gör honom förresten mycket bra i TV-serien som just nu visas på dumburken.

I skrivandets ögonblick pågår KTK:s flaggskepp MAJSPELEN. Efterlyser här på Hörnan personer som läser Hörnan och har någon/några ggr själva spelat Majspelen och även besitter någon form av skrivkunnighet.  Om någon/några av dessa personer formulerar några meningar om sina Majspelsupplevelser hör på Hörnan är/vore det helt underbart.

Tävlingen startade då Ekhammars grusbanor var klara 1976. Fortfarande pågår tävlingen på samma plats. Har räknat ut att de äldsta deltagarna från Majspelens begynnelse är uppe i ansenliga åldrar vid det här laget. De individer som spelade 18-årsklassen i slutet av 70-talet är nu uppe i en ålder som passerat halvseklet. utmärkt dokumentär på TV i går förresten om en annan idrottsman som även han skulle varit i undertecknats ålder om han levat i dag, nämligen Allen Proust formel 1 konkurrent Ayrton Senna.

Jag började hjälpa Heinz Binggeli 1984 med tävlingen. Sedan 1985  har haft huvudansvaret. Första året med två andra som hette Anders och Jörgen. Sedan tillkom två andra, Hasse och Lasse. Lite senare ytterligare två vid namn Hansen och Lindgren som tillsammans med dåvarande ordföranden Hedman finns med på bifogad bild. Väder vind, banor och humör på spelare har skiftat under åren som gått.Intressant att jag kan fira 30-års jubileum som tävlingsledare av Majspelen om två år. Undrar förresten hur många spelare jag lottat in under åren som gått? Snittet kanske är runt 150-180 spelare/år. Det borde bli runt 4500-5000 starter. I alla fall en bra bit över 2000 deltagande  individer totalt sedan 1984.

Mästarnas Mästare

Nu till huvudrubriken mästarnas Mästare. De flesta av oss som ser Mästarnas Mästare på TV har oftast något minne av de olika idrottsutövarnas prestationer. Lite av vad man gjorde under de olika bragderna typ var man befann sig under och sysslade med vid tidpunkten för bla Palmemordet och mordet på Anna Lind.

Mitt minne av Håkan Loob är givetvis VM 1987 då Micke Andersson från Björklöven kom med en utmärkt kommentar då Agne Jälevik utbrast: Tack ska du ha Micke Andersson. Då sa Micke: Tack ska du ha Agne Jälevik. Vad Loob beträffar hade jag sprungit Rösjölopet på lördagen, spelat Tennismatch i Kista av alla ställen på asfalt på eftermiddagen mot en grabb som heter/hette Vargas i efternamn. Senare spelade jag final mot Åslin, inte hockeyspelaren men tennisspelaren Åslin. På den andra banan spelade Kungsängens Lelle Eilestam mot Ekerös Igor Pavliska. Huvudhändelsen från dessa dagar maj månad 1987 är ändå Loobs passning till Tomas Sandström. Sen är det också så att Sverige fick stor hjälp av CCCP:s Krutovs mål i VMs sista match tror jag det var. Kom ihåg att min kompis Uno ringde mig och sa: Jag säger bara en sak Krutov säger jag................

Måste i ärlighetens namn även framhålla min namne Gunnar Larsson. Jag var redan under 60.-talet intresserad av simsporten. Kanske inte skoj då man busssades till insjön Mullsjö med buss för att där göra torrsim och sedan hoppa i ett 16 gradigt grumligt vatten, dricka medhavd apelsinsaft med smörgåsar och sedan åka hem igen på eftermiddagen. Ett fint minne är ändå att hitlåten : Mitt sommarlov med Anita Hegeland spelades i bussen.

Då var det betydligt roligare att i tempererat vatten hemma i badkaret på Drottningatan i Nordmaling prova på de första crawlliknande simtagen och sedan vända sig om och begagna sig av ryggsimmets ädla konst. Lite nytta hade jag nog av detta då jag som 13-åring kunde med badmästaren Åke Gustavssons hjälp förfina badkarstekniken.

Mina idoler var i slutet av 60-talet Lester Eriksson (boendes i Upplands-Bro) samt Norrlänningen Peter Feil, tävlandes för Eskilstuna. Båda dessa var med i OS i Mexiko där bla Peter Feil blev 5:a på 200 m fjäril och en viss Gunnar Larsson gjorde OS-debut.

Alla har väl Gunnars fantastiska lopp på 400m medley OS-72 på näthinnan. Gary Hall ledde frutansvärt stort efter fjärilssimmet men var värdelös på bröst där Gunnar var suverän. Sen kom outsidern Tim Macee och man trodde inte Gunnar skulle hinna fram med sin fantastiska finnish men med hjälp av Åke Brohlins(farbror åt fotbolls Tomas) som suverän kommentator och Gunnars viljestyrka gick det vägen med en fingerlängds marginal.

Vad Linda Haglund beträffar får jag ta storyn om min familjs svartvita färg TV. Jag bara skojar, förlåt helt svartvita gamla TV som packades in i den gröna faran (grön

Ford escort) och monterades upp med lös sladdantenn i vaktkuren (Hörnefors massafabrik, NCB). Detta skedde under Gunnar Hedlunds tid. (Oj många som heter Gunnar) .

I alla fall kunde jag och min bror som också var brandvakt på fabriken ostörda se på allehanda OS-sevärdheter 1980 i Moskva typ: Sebastian Coe, Linda Haglund och Finspångsimmarna Bengt Baron och Pär Arvidsson. Pär Arvidsson önskade sig The Clash London Calling som önskelåt efter 100m fjärilsvinsten.

Som slutkläm den här gången på Hörnan får väl ändå bli min relation med Annichen Kringstad. Kanske inte mycket till relation men en sjuhel...v..es fight på upploppet. Själva historien börjar med att jag på den tiden var anställd som vaktmästare i Kungsängens Sporthall. Jag anmälde mig till en Friskvårdskurs genom Korpen.Platsen var Tollare Folkhögskola. trevlig kurs på Tollare med Johanni tror jag han hette/heter från Sthlms Korpen.Jag hade också nöjet att umgås med några flickor under kursen. Bla  åkte vi in till stan på Bio och såg en ung Michael Douglas i Jakten på den försvunna stenen. Samma flickor bjöd in mig på fest i Jordbro några veckor senare. Det visade sig var dagen innan Lidingöloppet som jag laddat för.

Friskvårdskursen pågick under två veckor så vi sågs igen veckan därpå och samtidigt veckan innan Lidingöloppet. Jag fick en idé där inspirationen kom från en berättelse några år tidigare där händelseutvecklingen utspelade sig på Stensunds Folkhögskola.

I min familj hade min mamma som tradition att lite då och då baka en Toscakaka som omväxlande jag och brorsan tog med till sig för att äta upp. Nu var det så här att min mor fick en genial idé att skicka Toscakakan med min klasskompis från Nordmaling som heter/hette Inger. Sagt och gjort Inger tog med sig Toscakakan med flyget från Umeå till Stockholm. Annars om man åker tåg blir det från Bastuträsk till Fjollträsk?

Jag blev givetvis glad då jag fick min Toscakaka av Inger. Tänkte att det nog blir trevligt om någon kunde göra mig sällskap och äta upp den eminenta kakan. Jag frågade då en annan klasskompis Lotta om hon vill hjälpa till med uppätandet av kakan. Lasse Sundström som vid det tillfället inte bara var min klasskamrat men också Nicke nyfiken, hörde vårt samtal och gick in i sin Stensundsstuga och satte igång med att författa eller rättare sagt ljuga ihop en berättelse om Norrlänningar, lappkåtor och toscakakor. mycket bra story förresten. Får väl plocka fram den i Hörnan om jag hittar den hemma i Nordmalingsarkivet.

Ja,Jo tillbaka till sockerkakan. Lättare med sockerkaka än toscakaka att få till menar jag.

Jo jag lyckades i mitt anletes svett få till en sockerkaka i Kungsängen hösten 1984. Jag hade även med div utrustning i form av en elvisp och en röd liten bunke där grädden skulle hällas i och vispas. Gott med sockerkaka och vispgrädde att bjuda damerna på tänkte jag. 

Jag åkte förbi mitt ex som då bodde i Nacka Finntorp, strax innan anhalten Tollare.

-Nu håller du verkligen på och smörar då hon fick syn på min medhavda visputrustning. Det visade sig att hon hade fullständigt rätt, det fick bror min och jag erfara då vi i min barndom experimenterade med en elvisp. Varför inte testa att vispa grädde så länge att det till slut blir smör. Vet inte om det lyckades men min mor blev inte glad då hon upptäckte att vi rört till det i köket.

Hur som helst gick det utmärkt med det mesta i form av friskvårdskurs. Att vara med på fest i Jordbro dagen innan Lidingöloppet var väl inte den bästa uppladdningen. Fick i alla fall en god natts sömn någostans i Rågsved tror jag det var? Däremot var väl inte vädret det bästa tänkbara för att springa 30km. Jag hade fått låna en brandgul automatväxlad sossecontainer av Ove från Håbo-Tibble för ändamålet. Det gällde alltså att ta sig från Rågsved till Lidingö under rådande spöregn. Då vi anlände till startplatsen (Koltorps Gärde) lugnade regnet ner sig. Banan var däremot dyngsur av nattens regnande. Jag gjorde ett starkt lopp den oktoberdagen 1984. Samma år/namn som boken med Georg Orwell som författare. Han skrev den 1948 och vände på siffrorna för att få fram sin framtidsversion.

Ja, Jo, var var jag? Jo, precis i backen innan upploppet på Lidingöloppet 1984, hörde jag att publiken skrek relativt högt, i alla fall hörde jag något i stil med: HEJA ANNICHEN ! ! !

-Va, är hon bakom mig? Hon som vunnit två VM i Orientering och sedemera 1985 skulle vinna ett tredje VM. Va!!! Det är inte sant? Är Annichen efter mig? Hon som sprang OS-maran

för Sverige 1984 i Los Angeles och fullständigt duschade ut mig i årets Sthlms maran.

Jag hade bara en sak i huvudet just då. Jag måste hålla undan till varje pris, ungefär som när Senna kämpade på med bara sexans växel för att vinna Brasiliens grand prix.

Hela upploppsfältet visade sig vara en regelrätt lervälling av tredje graden. Sen blev det nästan närkontakt av tredje graden då Annichen närmade mig de sista metrarna av loppet.

Så när jag efter olika eskapader i Jordbro, Rågsved och på Lidingö kom hem till Kungsängen igen och kunde varva ner lite, vad fick jag då se som inslag på TVn? Sportspegeln filmade Annichen Kringstad eftersom hon det året 1984 vann Lidingöloppets damklass över 30km. TV tittarna fick även se en blåklädd Hellyhansen (Lifa) klädd yngling fullkomligt i panik kasta sig över mållinjen framför en häpen Annichen som säkert undrat vad detta var för en filur i blå mundering.

Så gott fiolk gå in på 1984års resultat ( Lidingöloppet.se ) 2.06.29 plats 590, 2.06.31 plats 591. Vilka hittar du/ni där?

Född att löpa – eller vi löper, därför finns vi

Born to run? Ja, det kanske är så. Efter att nyligen ha läst Christopher Mc Dougalls hajpade bok med just den titeln får man onekligen en lite annorlunda – och i alla fall för mig ny – bild av fenomenet löpning.

Hittills, ska jag väl erkänna, har löpning i mitt liv varit mest ett sätt att hålla kondisen hjälpligt igång under den snöfria årstiden. Allt för att skidåkningen ska sitta någotsånär när den efterlängtade snön kommer!

Dock har löpfenomenet för mig ändå under åren kommit att innefatta ett par Stockholmsmaror, sex Lidingölopp, några Rösjölopp, företagsstafetter och ett gäng andra jippo- och motionslopp kring milen. Men aldrig med det där riktiga flytet, tycker jag själv, och med ytterst medelmåttiga motionärsresultat.

Nåväl, nog om min mediokra löparkarriär.

För springa kan väl alla. Eller? Mc Dougall pekar faktiskt på ett par beska sanningar. Alla kan springa, javisst. Men hur? Ingen lär sig tennis, eller golf, eller skidåkning särskilt bra utan vettig instruktion. Varför skulle det vara annorlunda med löpning?

Och utrustningen. Ska det verkligen vara dämpat i dojjorna så inibomben, både fram och bak? Hermetiskt tillslutet, kompensation för pronation och supination... Jodå, den multinationella skoindustrin får helt klart sina kängor i boken! Behövs verkligen allt detta? När vi lite senare får insikten om att de kanske bästa löparna i världen springer i sandaler gjorda av gamla bildäck.

Det här med själva ursprunget till löpningen är också en av drivkrafterna till varför Mc Dougall så småningom söker sig ut i den mexikanska vildmarken för att lära löpteknik från grunden av "världens bästa löpare" – det skygga Tarahumarafolket.

För det är nog så att många av oss, likt mig, löper/lufsar med usel, felaktig teknik. Jag har ju skapliga testvärden men springer långsamt, ineffektivt. På skidåkarspråk med dålig "åkekonomi".

Mc Dougall beskriver också sig själv i början av boken som en skadebenägen medlemåttalöpare som inte heller har något vidare flyt. Men under sitt sökande efter det perfekta löpsteget, den avslappnade, vägvinnande och kraftbesparande tekniken, når han helt andra kunskaper och insikter. Och resultat!

Genom boken får vi lära känna en rad udda karaktärer. Ultralöpning – alltså lopp längre än vanlig maratondistans – tenderar att dra till sig rätt skruvade typer... Redan i första kapitlet får vi höra talas om en av dem, Caballo Blanco, "den vita hästen", en mystisk löparlegend som lär finnas nånstans i den mexikanska vildmarken. Författaren – bokens berättarjag – är på jakt efter honom.

Caballo Blanco dyker flyktigt upp under det extrema bergsloppet Leadville trail i Colorado, USA. Ett lopp på 100 miles, eller 160 kilometer, på hög höjd i stentuff terräng över bergspass och delvis i totalt mörker. Det är också under Leadville som Tarahumaralöparna för första gången ställs mot de bästa amerikanska ultralöparna. Hur det går, ja läs boken!

Hur som helst är det också under ett Leadville som Caballo rycker in som hjälpryttare åt en av Tarahumaralöparna och blir fascinerad av deras löpning. Därför söker han sig till den mexikanska ödemarken för att lära mera.

Ann Trason är en annan figur vi möter i samband med Leadville trail. En till synes lite grå lärarinna, som likt Mr. Hyde eller Stålmannen helt ändrar karaktär när löparskorna kommer på. Ann har sedan 1994 rekordet för kvinnor på sträckan, 18 timmar och 6 minuter. Det året kom hon tvåa totalt!

Bokens dramaturgiska kontext innefattar arrangerandet och genomförandet av en löptävling, ett 80-kilometerslopp i den ödsliga Kopparkanjonen i den mexikanska vildmarken. Även bokens författare blir medarrangör till tävlingen.

Med på vägen mot avgörandet får vi följa flera spännande typer, förutom då författaren själv så klart. Vi får lära känna "Barfota-Ted", Ted Mc Donald, en av barfotalöpningens allra främsta företrädare, Scott Jurek, mycket välmeriterad amerikansk ultralöpare, "ungdomarna" Jenn Shelton och Billy Barnett som lever ett tämligen vilt hippieliknande liv med löpningen som plattform – kanske speciellt gäller det Jenn. Och förstås den främste av Tarahumaralöparna – Arnulfo Quimare.

Samtliga beger de sig iväg mot det stora äventyret, den slutgiltiga uppgörelsen om vilken löpare som är bäst i längden.

Mest intressant tycker jag att boken blir en bit in i berättelsen, när den tar ett evolutionärt grepp och sätter löpningen i ett mer vetenskapligt perspektiv av varför människan (homo sapiens) blev just människa.

Djupsinnigt? Nädå, författaren tar oss med på en annorlunda – och som i alla fall jag tycker – mycket underhållande och tänkvärd resa i något av Darwins* anda.

Lite kort handlar det om hur människans fysik utvecklas till att bli – inte jordens snabbaste löpare – men kanske mest uthålliga! Vilka faktorer som drev den utvecklingen och hur den påverkat oss som ras.

Steg för steg, via olika observationer och flera forskares arbeten, läggs ett fascinerande pussel där löpningen är den röda tråden, och blir till en förklaringsmodell till varför vi är det vi är.

En avgörande faktor är den så kallade uthållighetsjakten. Det vill säga hur vissa naturfolk lärde sig jaga sitt byte med att helt enkelt trötta ut djuren genom – just det, långdistanslöpning! Resonemang förs om hur den gemensamma jakten ledde till såväl språkutveckling hos människan, som förmåga till abstrakt tänkande.

Säcken knyts ihop genom att dra parallellerna med de ursprungliga drivkrafterna till varför människan "valde" att bli långdistanslöpare, till att konstatera det faktum att vi fortfarande samlas för att löpa, till exempel maratonlopp och liknande. Löpningen är med andra ord en mycket djupt rotad företeelse i människans beteende.

Du blir troligen inte en bättre löpare rent fysiskt eller tekniskt av att läsa Born to run. Det är absolut inte en praktisk instruktionsbok, då finns det massor av andra alternativ. Men du kan få en annan inställning till löpning mer på det intellektuella planet, det händer grejer i huvet! Något som förstås kan bidra till att du indirekt blir bättre rent fysiskt. Oavsett vad är Born to run underhållande och tänkvärd. Möjligen blir man lite klokare – både som löpare och människa.

/Johan Hård

53 år, medelmåttig skidåkare och medioker löpare i sina bästa år

--

*Charles Darwin, 1809-1882, evolutionslärans fader och författare till det banbrytande verket "Om arternas uppkomst". Lär även vara upphovsmannen till det bevingade uttrycket "Survival of the fittest", sic. (den mest lämpade överlever). Alltså inte den "starkaste", som vissa envisas med att tro...